|
Del3 - 90-tal-2005... 90-talet kom med nya turneer, men här började en del normala trassligheter och tråkiga händelser att överskugga det fartfyllda festandet. Bland annat så dog min bror Gustaf i en tragisk olycka. Stonefunkers fick problem med både motivation och skivförsäljning och livet gick lite på tomgång. Vi lyckades trots allt spela in ett par riktigt bra skivor som "No problem '94 och "Material", men ett kompisgäng som börjar spela, har kul, blir hyfsat framgångsrika, men därefter tappar kreativiteten och upptäckarlusten ger i längden allvarliga bandproblem. Man orkar inte längre. Den ungdomliga naiviteten är som försvunnen och man undrar vad som egentligen hände. Konstigt det där med inspiration. Hur den ibland kan kännas helt självklar för att i nästa sekund vara som bortblåst, kanske för alltid. När det kändes som sämst hittade jag tillbaka till min ursprungsmusik. Den musik jag delvis hört som barn. Min pappa var ingen musikkonnässör, men han tyckte om att omge sig med musiker. Han umgicks flitigt med jazzpianisten Lennart Wallin som väl var den som upptäckte min talang för blues och jazz. Redan i en skidlift i Hemsedal såg han att jag kunde improvisera och skapa egna små melodier. Han uppmuntrade mig vidare på hemmaplan och övade standards med mig. Jag var väl i tio-elva årsåldern kanske, men det fanns annat som drog, skateboard, flickor etc  Skating in the US of A. Min far anordnade små jamsessions hemma. Där samlade pappa bla. saxofonisten Willy Lundin, Lennart Wallin och andra till långa musiksessions.  Lennart, Willy Lundin mfl. jammar loss hemma på Näset 1980. Vi barn diggade alltid med även om musiken kändes långt ifrån funk soul, disco, punk, new wave och allt vi lyssnade till runt 1980. När jag kom tillbaka från USA 1983 umgicks jag mycket med pianisten Tommy Berndtsson och vi spelade bla. i skol-aulan där jag sjöng två Sinatra låtar, "Kick out of you" samt "Strangers in the night". Det var min egentliga debut som sångare. Så tyckte i alla fall jag själv. På nittiotalet började jag spela med pianisten Dan Helgesen. Han hade fått engagemang på en krog i Göteborg och undrade om jag ville sjunga. Han hade vikarierat en tid i Stonefunkers så vi kände varandra. Jag valde ut en del standards främst Nat King Cole vars röst jag alltid älskat. Överlag så tycker jag om självklara röster, smeksamma röster utan krusiduller. Rösten får gärna ha någon egenhet, men enkelt och rent. Ungefär som god litteratur för mig; enkelt och avskalat utan en massa onödiga beskrivningar. Essensen är det viktiga. Det första klara, rena uttrycket.  Nåväl, vi valde ut ett par låtar, "Route 66", "The shadow of your smile" mfl. Det fungerade. Jag kunde sjunga annat än Stonefunkers. Jag blev direkt peppad och tog massor av gig där jag fick lära mig jazz och blues sång. Ungefär samtidigt runt 1996 träffade jag för första gången Pianisten och kompositören Johan Johansson.  Emrik o Johan Johansson 2001, Smögen Ett par år senare så började vi skissa på att skriva musik ihop. Stonefunkers hade mer eller mindre lagt av och jag ville göra något på egen hand. Jag ville visa världen att jag kunde något annat än att vråla högt. Jag ville visa mina innersta känslor och visa att jag hade något att säga. Vi började skriva låtar som andades 1940-tal, pastischer på cool jazz. Jag skrev texterna på engelska och en del låtar blev riktigt bra. Vi framförde sångerna ett par gånger, men det lyfte aldrig riktigt. Vi var inte fokuserade nog. Jag hade fortfarande hopp om att Stonefunkers en sista gång skulle slå igenom ordentligt, men det blev inte så. Istället fick jag uppleva smärta då min far hastigt omkom och jag kände mig ensam och håglös.  Försöker få far att återuppstå. Jag har alltid skrivit dikter och små korta prosastycken på svenska, men aldrig låttexter. Jag började nu jobba med det svenska språket, och försökte hitta ett anslag som passade mig. När jag för första gången semestrade på Nordkoster kom jag på lite svenska saker som jag gillade. Jag fick blodad tand och skrev snabbt lite fler stycken, melodier, och texter. Det var ljusår från något jag gjort innan, men det var äntligen något jag till 100% kunde lägga ner min själ i. Jag har hela mitt muskaliska liv levt på min talang och aldrig behövt kämpa för att hitta rätt toner, eller skapa något. Jag är lite lat till naturen och älskar det slappa livet med en semla, bananskal under sängen, böcker som jag slukar. Pappa såg mig som en äkta sybarit, en njutningsmänniska som verkligen älskar all form av njutning.  Efter ett par sommarsemlor på Klädesholmen. Efter att vi definitivt avslutat projektet Stonefunkers, som nästan varade i femton år , var jag äntligen fri att kunna göra precis det jag mest ville; skapa vacker tidlös musik Inte något påklistrat. Inte något som direkt gick att härleda någonstans. Inspiration är viktig. Jag får lika mycket inspiration i ny urban hip hop som i latinamerikansk musik, eller något annat häftigt. De senaste åren har jag utvecklat mitt musicerande och jobbat med en mängd intressanta musiker, sångare och estradörer. Kommande projekt innefattar samarbeten med exempelvis Fabian Kallerdahl, Holger Berg, Petter Winnberg, Nisse Törnqvist, Åsa Gustafsson mfl. Jag spelar för tillfället live med Tolsson, Dan Helgesen, Stefan Bellnäs och Holger Berg. Musik ska byggas utav glädje av glädje bygger man musik. Och texterna ska komma utav smärta av smärta bygger man en text. Live and let live! Läs mer i nutidsbiografin! 
EMRIK 2005, Wendelsbergs Folkhögskola ( foto Freddan Adlers)  Emrik o Henrik Wallgren på Futuredrome 2002.  Emrik med Nadine, Arvikafestival 2002 Emme i städtagen, 90-tal.  Livskonstnären, Janne "Dutas" Tuores o M-rock delar ett par öl på det glada 90-talet.  Två slitna gubbar som dricker ikapp.   EMRIK GER ALLT, 1990
|
|