1982 åkte jag som utbytesstudent till USA.
Jag hade efter Rudolf Steiner skolan gått ett misslyckat år på Schillerska gymnasiet i Göteborg och ville verkligen iväg.
Emrik med amerikansk värdfamilj 1982
Det året hände allt. Jag började dricka alkohol, låg med en tjej för första gången, förälskade mig i samma tjej, sjöng i olika körer och punkband, åkte skateboard nonstop och levde livets glada dagar.
Mitt amerikanska punkband 1983
Musikaliskt så älskade jag amerikansk soul, funk och disco och började köpa plattor vilket nu resulterat i min gigantiska skivsamling som nästan uteslutande består av modern amerikansk "svart" musik.
Jag stack ofta ner till Rochesters (så hette staden , ligger upstate NY, i närheten av Lake Ontario) down town och studerade de svarta. hur de klädde sig , hur de gick, vilka plattor de köpte.
Jag var oerhört fascinerad av den afro-amerikanska kulturen och även om jag samtidigt lyssnade till new wave och annan musik så klappade mitt hjärta starkast för soul.
Känslan av äkthet, såsom jag kan höra en Cornelis på svenska fanns så djupt rotat i amerikansk soul. Jag ville också sjunga så.
Jag blev även helt fast i den för tiden nya hiphop vågen. jag började köpa maxisinglar med Soul Sonic Force, Jonzun crew, Kurtis Blow och RUN DMC.
Jag gick på rullskridsko-discon där de spelade den senaste musiken.
Försökte lära mig "moonwalk" (kan göra den hyfsat) och dansa som the ghetto kids. Konserterna jag gick på var fantastiska! "Parliament", "D-train", Steve Arrington, U2, "BOW WOW WOW" (med legendariska rapduon "Double Trouble som förband).
När jag kom hem efter mitt USA-år så uppträdde jag på Avenyn med inlärda rapramsor (bla. RUN DMC) och dansade electric boogie och breakdance.
Jag blev totalt amerikaniserad och älskade verkligen allt med USA. I dessa tider då Amerika ofta kritiseras stämmer jag gärna in i klagokören och tycker att de för en förbannat korkad "Big Stick" policy, och oerhört idiotisk utrikespolitik, men man kan aldrig ta ifrån USA musiken. All denna fantastiska musik som kommer därifrån och inspirerat mig och tusentals andra.
Deepee och Emrik i USA. ( jag träffade Deepee, eller Per i USA. Han startade senare den danska rapgruppen "Rockers by choice". Lustigt nog så återförenas vi år 2002 då jag sjunger refrängsång på en av deras låtar, "Retro".)
Hemma i Sverige började jag sjunga och spela med olika människor och min bror Torsten och jag funderade på att starta band. Lite kompisar samlades kring musiken, FUNKEN som vi alla diggade. Trots att vår trummis Cheeze var gammal hårdrockare och Torsten mest lyssnat till Iggy och Johnny Thunders var det någonting med det tunga beatet som fångade våra unga själar.
Vi började repa i en källare och försökte låta som våra amerikanska förebilder.
Problemet i början var att vi var ett renodlat gitarr och basband utan synthar, men efter ett tag så rekryterades Davono på synth och då började Stonefunkers sin karriär.
Jag hade egentligen inte en tanke på musikkarriär, men vem har det i den åldern, sådär 19 bast och sugen på det mesta. Man låter allt flyta på. Det som känns bra, det gör man.
"Davono, the Moog-operator!"
Vi hade mycket av vår "skit i allt", "go with the flow" skate-attityd med oss. Rebeller i lilla staden Göteborg.
Vi kämpade, repade, fick smågig på fritidsgårdar och byggde upp vårt rykte som ett ösigt liveband. Jag anpassade mig till formen även om jag i backspegeln kan se att jag redan då gillade att sjunga de lite mer finstämda sakerna, om man nu kan tala om det när man snackar Stonefunkers.
Vi var bra på mycket, men lågmälda och musikaliskt fullärda var vi väl inte direkt. Stonefunkers hade dock en attack och en gåpåighet som var ganska skön. Vi sket faktiskt i allt och lite till.
(Läs gärna Stonefunk biografin för mer musikalisk information.)
"Stonefunkers" 1989
Stonefunkers innebar hur som helst ett nytt liv. Jag fick spela in skivor, åka på turné, umgås med intressanta och kända människor.
Jag blev oerhört självupptagen och älskade mig själv.
Hela kändis-livet kan vara förödande för ens personlighet.. Det sanna och verkliga uttrycket kommer bort. Det man en gång brann för med musiken fokuseras inte längre, utan skivförsäljning och kändisstatus blir de saker som prioriteras.
Conne och Davono, Stonefunkers magiska basduo 80-tal?
Givetvis ville vi alla sälja skivor, men frustrationen blir så mycket större då man inte gör det och turneer slutar i stora backanaler där ingen drar i handbromsen.
Men på det stora hela var min ungdom under åttiotalet fylld av happenings, fest och glam.
Vi i Stonefunkers ville alla vara störst , bäst och vackrast. Vi ville visa världen att de hade fel och vi rätt.
Vi festade som svin och levde ut hela rockdrömmen fullt ut. Ingen dog på kuppen och alla i bandet lever vidare och mår idag bra, men det blev ett antal år som man själv knappt minns.
Stonefunkers live,Linköping 80-tal
Jag försökte mig under 80-talet även på en akademisk karriär och studerade ett par terminer på universitetet.
Jag närde fortfarande min skådespelardröm och sökte mig till dramatiska institutionen, men det var för mycket teori och för lite skådespel för min smak.
Jag ville ha stora gester och visa upp mig själv.
Gärna med en flaska alkohol i handen.
Meterhöga buteljer att svepa till frukost tillsammans med tung funk i bakgrunden. Det var livet det. Det var då jag mådde som bäst.
Vi anordande ofta gigantiska funk partyn där musiken talade och vinet dansade ner i rask takt. vilket liv!
Lite medtagen eftersom vinet tagit slut.
Broder Topsteen ute på ännu en Stonefunk-tour.